Under en tid nu har det inte varit speciellt mycket uppdateringar på bloggen och jag har ärligt talat ingen aning om hur länge det kommer att hålla i sig eller om det periodvis kommer vara inlägg ofta och periodvis vara mer sällan, det får tiden utvisa helt enkelt.

Vad detta beror på är troligtvis något som kallas för cancerbaksmälla i ”vår” värld. Begreppet cancerbaksmälla lanserades i oktober 2017 av Ung Cancer och står för det fysiska och psykiska efterspel som kan uppstå efter en avslutad cancerbehandling.

Från den stund jag fick veta att jag hade en allvarlig bröstcancer så förändrades mitt liv på bara några sekunder och det kommer aldrig någonsin bli sig likt igen 🙁 Denna djävla (ursäkta språket) sjukdom har satt fysiska och psykiska ärr som gör det fruktansvärt svårt för mig att leva fullt ut. Dels så har jag hittills inte hittat någon BH som passar riktigt bra med den bröstprotes jag har och det i sin tur gör att jag inte kan ha de kläder jag brukade ha och dels så har jag svår ångest och tror att jag kommer att dö i denna sjukdom inom max fem år 🙁 Jag vet att detta inte är ovanligt för de personer som går igenom samma sak men det är fruktansvärt att känna och uppleva detta 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan.

Mitt liv har hittills stått på paus i drygt nio månader, det är den tiden jag har varit under behandling. Nu förväntas jag gå tillbaka till mitt ”normala” liv. Det förväntas av mig och alla andra drabbade att vi skall bli fullt arbetsföra, attraktiva, sexuellt aktiva, ta hand om familjen, umgås med vänner och mycket, mycket mer. Saker som inte passar ihop mad att leva med de fysiska och psykiska ärren som denna sjukdom har givit mig.

Tack vare framstegen som sker inom cancerforskningen så klarar sig idag betydligt många fler personer sig vilket är otroligt positivt men det i sin tur ställer också högre krav på att ta hand om alla som överlever. Det är något som vården och samhället inte klarar av idag enligt mig. Jag har fått en extremt bra cancervård och jag har pratat med en kurator men jag och många andra behöver en betydligt bättre rehabilitering efter det att vi är färdigbehandlade.

Vid flera tillfället har jag varit med om att personer både inom vården och privat tycker att jag skall vara tacksam över att det hittills har gått så bra för mig och självklart är jag det men det betyder inte att jag mår bra igen. Jag har ett flertal biverkningar kvar även fast min behandling avslutades den 23 juli och jag har ganska så svår dödsångest.

Det går att skriva hur mycket som helst om detta men jag stannar där för denna gång. Nu vet ni i alla fall varför jag inte uppdaterar med recept och inlägg speciellt ofta för tillfället.